Inte som det skulle, men bra ändå

Jaha, så har helgen kommit och gått igen. Det känns som om det är alldeles för få timmar på en helg trots att 48 timmar ju faktiskt är just 48 timmar. Den här gången blev helgen verkligen inte som det var meningen att den skulle bli, men det blev ändå så himla bra. I går fick jag äntligen ändan ur och städade lägenheten - visst, jag har semester om en vecka och kan göra det då, men tänk så skönt att kunna börja semestern utan att behöva starta med städning.

Precis när jag hade sjunkit ner i soffan och tänkt ta mig ett glas vin ringde telefonen och innan det var färdigt hade jag hamnat i Tallåsen och mitt i ett rep med Ohyvla. Kvällen bjöd på gamla och nya vänner samt en hel del musik av olika slag eller vad sägs om Whitesnake, Elvis, Dan Andersson och Eddie Meduza inom en timme. Trevligt var det i alla fall och kvällen slutade bra när jag mötte en igelkott när jag skulle parkera bilen.

Så härligt och en känsla av barndomens somrar som smög sig på för det var länge sedan jag såg en levande igelkotte så nära. Eftersom stammen håller på att inventeras vill Naturskyddsföreningen veta det. Det är enkelt och går snabbt att rapportera det här.

Idag var det den varmaste sommardagen hittills och jag kände att jag behövde göra något annat än att vara i den varma lägenheten. Därför passade jag på att åka förbi hos Åsa i Kaven och i ladan var det svalt och riktigt skönt. Givetvis har det kommit upp en massa nytt och fint och idag fastnade jag för två olika saker. Dels ett hönsnätshjärta, dels utsmyckade gröna ölflaskor.

Innan jag åkte hem blev det en sväng till skogen där jag kunde konstatera att blåbären nu har fått rätt färg, men ännu smakar det inte riktigt blåbär. Några dagar till så blir det blåbär och mjölk sen.

Oj, vilken helg

Helgen har varit minst sagt varierande med städning, en hel del funderingar, grillning och så förstås cruising. I fredags lämnade jag tillbaka böckerna som jag har använt till uppsatsen och på något konstigt sätt kändes det så slutgiltigt. Jag har ju inte fått slutbetyget än och kalla mig gärna skrockfull, men det känns lite otäckt att lämna ifrån sig dem innan dess. Dessutom har ju böckerna legat på mitt bord så länge att det oneklöigen blev lite tomt utan dem. Nåja, nu är det gjort och det borde inte vara några problem.

Lördagen bjöd på den första bilutställningsdagen utan regn på mycket länge. Dock hoppade jag över utställningen i år, eftersom det finns en hel del att göra här hemma nu när studierna är avslutade. Så det mesta av dagen gick åt till att fixa saker. På eftermiddagen fick jag ett väldigt roligt telefonsamtal. Åsa & Peter hade fått för sig att ha grillfest på kvällen innan crusingen. Det brukar alltid vara trevligt, så även om det var ett tag sedan så tackade jag förstås ja...



Och det ångrade jag inte en sekund. Det finns nog inte så mycket som är bättre än att äta & dricka gott och umgås med trevliga människor. Det är förvånansvärt läkande när man är sliten. Inte blev det sämre av att vi skrattade så att jag känner att jag nästan har träningsverk i magen.

Ett tag in på söndagsdygnet var vi några som begav oss ner på Ljusdal och visst fanns det fortfarande bilar i omlopp. Visserligen hade de flesta tröttnat och åkt hem, men några skönheter fanns det allt att titta på. Det var en lite annorlunda upplevelse att det hade hunnit skymma, men sällskapet gjorde det till en trevlig upplevelse ändå. Helt plötsligt var klockan över 2 och jag gick hemåt i sommarnatten efter en härlig, men oplanerad kväll. Lite surt har det ju kommit efter idag. Har varit trött, trött hela dagen, men det var det banne mig värt. 

Mellan hägg och syren

Skulle ju enligt talesättet skomakaren ha semester. I år är det tur att det inte är så längre, för nu blommar de båda sorterna samtidigt och det känns verkligen som om sommaren nu har kommit på riktigt. Våren tog tid på sig, men när den väl kom gick det fort. Fort gick det också med all pollen som kom på alla ställen samtidigt. Det har varit tufft, men lika plötsligt som de kom är de pollensorter jag blir sjuk av borta. Idag kunde jag till och med följa med kollegorna ut och fika i syrenbersån på eftermiddagen. Vardagslyx som heter duga vill jag lova!

Det känns väldigt skönt att äntligen kunna njuta lite av solen och värmen även utomhus. Någrra utsvängningar är det inte läge för än, men det kommer det också. Det blir ju så väldigt mycket lättare att vara när man inte längre är begränsad av allergin utan kan njuta av sol, värme och alla sommardofter igen.

Dessutom är uppsatsen i det närmaste klar för lämning till tryck - avvaktar bara några utestående korrekturer som är utskickade så att jag inte faller på något så dumt som att man vet vad som borde stå och inte vad som faktiskt står.

Annars går mina tankar just nu mest till de Röda Korsmedarbetare som på ett eller annat sätt drabbades av attacken mot kontoret i Jalalabad i Afghanistan igår. Trots att det är långt borta och jag inte är personligt berörd så är det ändå ett angrepp på vår skyddssymbol och något som på grund av detta oroar och reser ytterligare frågor. Så klart får man ju avvakta den utredning om vad som har hänt innan man drar några växlar på olika spår, men på något sätt så känns det som ett angrepp på hela Röda Korsrörelsen. Och i förlängningen drabbar det förstås den hjälpbehövande civilbefolkningen. 

Prosit...

Jaha, så är det så dags igen! Igår slog årets allergi till med full kraft. Jag bara låg och skakade i sängen och inte kom jag iväg på den planerade Röda Korsaktiviteten heller. Det är inte så lätt att sätta sig på ett tåg när orken inte finns. Det värsta är att det kommer att bli värre innan det blir bättre, för björkarna har inte riktigt slagit ut än och när det är dags lär jag däcka helt. Inte så roligt att se fram emot när man vet vad som väntar. Nu har jag ju ändå så pass mycket tur att det "bara" är gråbo, al och björk jag känner av. Senare i sommar känner jag ju också av när någon klipper gräs, men då kan jag ju gå undan.

Trots allt är det nog det mentala som är värst. Våren och ljuset är ju något som jag har längtat efter hela hösten och den mörka delen av vintern. Nu är den äntligen har kommit så kan jag inte njuta riktigt av den! Det känns tufft och påverkar hela mig på olika sätt - framför allt humöret. Trots att jag vet hur dålig jag blir kan jag inte riktigt låta bli att vara ute. Så idag gick jag en sväng kring lunch och det vad var jag orkade idag. Trist nog blir uppsatsen lite lidande, men nu när jag har sovit några timmar hoppas jag kunna få lite mer gjort innan det är dags att gå och knyta sig.

Nu börjar alltså en tuff tid fö mig och allra tuffast är det att bli utlämnad till andras godtycke. Många tycker ju att öppna fönster och dörrar är självklara saker när våren äntligen är här, men det fungerar inte för mig. Man känner sig som något av en papegoja när man hela tiden måste be människor i sin närhet att hålla fönster och dörrar stängda eller inte komma med kläder som de har haft i trädgården till jobbet eller mötet eller vad det vara månde. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå något man inte märker eller känner av, men snälla tänk på oss som mår dåligt av våren... och ta inte illa upp om någon ber dig om att stänga ett fönster. Det kan handla om liv och död för den som ber dig!

Inte igen...

Sedan jag lyckades med min stora viktnedgång har jag verkligen bestämt mig för att hålla koll så att jag inte börjar gå upp igen, för det skulle känns som ett stort misslyckande. Jag har därför hållit stenhård koll på mig själv och det har gått ganska bra. Därför var det verkligen otroligt jobbigt när jag började känna mig större igen. Tack och lov var viktökningen inte speciellt stor, men tillräckligt för att jag skulle börja bli rädd för att allt slit är förgäves.

Många tårar har runnit över misslyckandet, men nu har jag bestämt mig för att de 3,5 kg jag har gått upp igen ju faktiskt inte är så enormt mycket av 40 kg som jag ju faktiskt har lyckats gå ner. Så istället för att deppa och frestas att slarva ännu mer blir det nu en utvärdering av hur jag äter (vet att det finns en del att ta tag i igen - till exempel att inte slarva med att äta fem gånger på en dag) och dessutom är det nog dags för en ny tre veckors intensiv GI-diet.

Jag försöker också passa på att utnyttja våren så mycket jag kan nu innan den väntade pollenexplosionen kommer genom att gå en sväng efter jobbet varje dag. Under helgen ska jag också tvätta och pumpa cykeln, för är den klar är det också lite lättare att ta den till jobbet.

I övrigt är det lite frustrerande att jag verkar ha tvärnitat med uppsatsskrivandet. Jag som kom igång så bra i början, men sen tog det lite tid att få fram den litteratur jag behövde och då var det precis som om jag tappade farten runt hörnet. Därför har jag bestämt mig att från och med nu skriva minst en halv A4 per kväll & en A4 per helgdag tills att uppsatsen är klar. Så ni som läser detta får gärna hjälpa mig med lite pepp ibland och kolla gärna hur det går, för det är lättare med måluppfyllnad om flera vet om vad man ska uppnå.

Oj, vilken vecka

Det var nog länge sedan en vecka var varit så svängig och har innehållit så många olika känslor. Jag känner det väldigt väl just nu, efter jag brukar verkligen inte var så här trött en fredag kväll... Dessutom har jag haft anledning att fundera över ett brett spektrum av olika saker och det har tidvis varit dränerande. Dagarna har också innehållit ett rikt mått av här och nu när jag bland annat har fått chansen att umgås med en 6-åring som nog borde lära flera av oss vuxna hur det är att leva i nuet och inte redan vara på väg in i framtiden eller vara kvar i den gårdag man inte kan förändra. Det är en svår konst, men vi skulle nog alla till mans må lite bättre om vi kunde lära oss att bemästra den.

Det där med ansvar eller snarare förmågan att ta och förvalta ansvaret är något som också har fyllt mina tankar den senaste tiden. Själv vet jag att jag kanske ibland tar ett ansvar jag fått lite för mycket på allvar, men jag kan faktiskt inte förstå varför man tar på sig ett ansvar när man inte har för avsikt att genomföra uppgiften eller göra det man har blivit ålagd. Oavsett om det gäller frivilligt engagemang eller arbete försöker jag hantera mitt ansvar på samma sätt, men tydligen så är jag ganska ensam om att se det så. I alla fall har det känts så när jag ställs inför människors ovilja att ta på sig ansvar eller slutgöra den uppgift/det ansvar man har tagit på sig. Det ställer ju till en del för övriga inblandade om inte annat.

En sak som dock har glatt mig mycket är att jag har upptäckte en ny blogg med precis lagom mycket allvar, syrlighet, humor och engagemang. Men - det är inget för pryda & kanske är det där faschinationen ligger. Kolla själv vad du tycker på Chokladbloggen 

I övrigt känns det som om jag har kommit igång riktigt bra med uppsatsen. Den första tredjedelen har dessutom blivit godkänd med några få ändringar. Nu ska jag börja grotta ner mig i all litteratur, vilket känns riktigt kul. Jag insåg i onsdags när jag hämtade en av de böcker jag hade beställt på biblioteket att jag faktiskt hade glömt bort den där speciella, men goda lukten av biblioteksböcker och det var en trevlig känsla att återupptäcka den.

Nu finns ingen återvändo

För bara några minuter sedan tryckte jag på skickaknappen. Så nu är mitt pm om den statsvetenskapsuppsats jag är på väg att börja skriva inskickat. Jag undrar om jag har tagit på mig något som blir svårt att slutföra, men samtidigt är jag glad att jag äntligen är på gång. Det är ju faktiskt uppsatsen som jag har sett fram emot under hela kursen och att det börjar närma sig känns jättekul och spännande. 

Jag fastnade för den här slutgiltiga sammanfattningen och hoppas nu bara att den blir godkänd på lördag:

I min uppsats hade jag tänkt utgå ifrån konventionen om Mänskliga rättigheter och konventionen om barnets rättigheter och de specifika paragrafer som behandlar funktionsnedsättningar av olika slag.  Jag är medveten om att det finns en ny konvention som behandlar funktionsnedsättning och som både Sverige och Israel ratificerat, men det är svårt att relatera till den då den hanterar en del diagnoser och Palestina har i dagsläget väldigt få – för att inte säga inga – personer som kan ställa diagnoser på samma sätt som vi kan till exempel här i Sverige.

Huvudsyftet med uppsatsen är att kartlägga och jämföra möjligheter till diagnoser, hjälp med vård och rehabilitering när det gäller alla former av funktionsnedsättningar i Sverige och Palestina med de olika förutsättningarna som råder i respektive länder i fokus.

 Utifrån detta avser jag titta på skillnaden i att ha ett barn med funktionsnedsättning i Sverige (en nationalstat med personer som har kunskaper att ställa diagnoser och ett statligt ansvar för dessa frågor) med Palestina (som inte är en egen erkänd stat, inte har möjlighet att ställa diagnoser samt att man inte har någon statsapparat som äger frågan).

Intervjuer med föräldrar i de båda länderna (för enkelhetens skull kommer jag i detta PM benämna Palestina som ett land) ska genomföras. Fokuset i dessa intervjuer är attityder från omgivning, inom familjen och från samhället. Statistik inom området kommer att analyseras med målet att se hur många procent barn- och ungdomar med någon form av funktionsnedsättningar det finns i respektive land.

I Palestina kommer statistiken från Palestinska Röda Halvmånen då de har den palestinska presidentens mandat att jobba med funktionsnedsättningar över i första hand Västbanken, men även på Gazaremsan när de yttre omständigheterna tillåter. I Sverige kommer Socialstyrelsen att tillfrågas om motsvarande statistik.

På plats i Palestina i september 2012 kunde jag genomföra intervjuer där, men om jag upptäcker att jag behöver komplettera något så kommer ett antal av de personer som är inblandade från Palestinska Röda Halvmånen vara på besök i Sverige i början av maj och då har jag fått löfte om att göra kompletterande intervjuer om det skulle behövas.

I Sverige kommer jag att ta hjälp av mitt stora sociala och professionella nätverk för att hitta föräldrar som har ett barn med någon form av funktionsnedsättning. Jag har redan samlat ihop hälften av de föräldrar jag behöver för att få ihop lika många intervjuer som gjordes i Palestina.

Hur tänker jag då gå tillväga? Metoden jag i första hand tänker mig att välja är en kombination av innehållsanalys och idéanalys. När det gäller konventionstexter och statistik är det innehållet i vissa paragrafer och vissa siffror i statistiken som ska analyseras och när det gäller attityder inför funktionsnedsättning känner jag att det ligger mer på idé- och tankeplanet.

När det gäller valet av metoder har jag fastnat för surveyundersökningar i en blandning av postenkäter, telefonintervjuer och skriftliga källor. Att jag har valt en blandning av utskick och samtal beror på att jag har några personer i det svenska intervjuurvalet (av dem som hittills har anmält att de gärna deltar) som dels är blinda och dels dyslektiker och de har bett om samtal istället för brev. Konventionstexterna och statistiken kommer att analyseras som skriftliga källor.

Urvalet av de som kommer att ingå i surveydelen av undersökningen är även det en blandning och nu mellan subjektivt urval och snöbollsurval. Det subjektiva urvalet var till största delen det som användes i Palestina då de familjer jag besökte var utvalda av Palestinska Röda Halvmånen då de ingick i det projekt som var förutsättningen för att få hjälp till barn- och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Å andra sidan kommer de som svarar i Sverige till största delen återfinnas via snöbollsurval. Jag har riktat in mig mot ett urval av de som vill delta och som passar in genom att de har ett eller flera barn med en eller flera funktionsnedsättningar. På så sätt tror jag att jag kan minska bortfall genom uteblivna svar.

 

Metod - ska det vara så svårt?

Det börjar ju bli dags för att tänka på vårens B-uppsats i statsvetenskap och sista tentan ska handla om just metoden i att skriva uppsatser. Ju mer jag läser desto med vilsen känner jag mig. Jag som i stort sett hade mitt uppsatsämne klart för mig och också hur jag tänkte lägga upp det. Nu vet jag snart inget längre och stressfaktorn blev helt plötsligt så mycket större. Kan undra varför det anses vara viktigt att tenta på vilka metoder det finns att skriva uppsats? Jag är i alla fall redan på min uppsats och tycker detta bara stoppar upp tankeverksamheten...

Dessutom kan jag reta mig lite på att det börjar närma sig tenta och än har vi inte sett röken av någon inlämningstenta. För mig är det ju en orsak till att jag har valt att plugga en distanskurs att man har lite tid på sig att skriva tentorna - annars hade jag aldrig haft en chans att plugga. De två första delkurserna har funkat föredömligt, men nu när vi har det mest abstrakta momentet hittills - då dröjer tentan... Nåja, det ska ju bara gå - för det har jag bestämt mig för och viljan kan ju leda långt.

Tills vidare tror jag också att jag håller fast vid min ursprungliga uppsatsplan - det vill säga att titta på avtalet mellan Palestinska Röda Halvmånen och Israeliska Magen David Adom och vad som har gjort att de har kommit längre i samarbetet än vad nationerna har gjort. Fast ärdet någon annan som har en bättre idé så ge min gärna förslag (helst ska det ju ha med min Palestinaresa att göra för jag vill passa på att göra något ytterligare av den unika möjlighet jag fick i höstas). Just nu känns det nämligen som jag behöver en backup-plan när jag läser metodlitteraturen. 

Lokalt och detaljers betydelse

Tänk så mycket en så liten detalj som en enstaka bokstav kan betyda ibland. När jag skrev den senaste statsvetenskapstentan var jag ju fortfarande rätt dålig med hög feber. Trots det fick jag iväg tentan inom tidsgränsen och det vet jag fortfarande egentligen inte hur jag lyckades med (men det är en annan historia). I början av veckan kom så ett kuvert från Karlstad Universitet. Trodde det var kompendiet från nästa delkurs som jag visste var på väg, men det var istället den klarrättade tentan.

Det var lite nervöst innan jag till slut hittade betyget och det G+ som stod där gjorde mig väldigt glad, men fick mig också att fundera över hur mycket betydelse man kan lägga i en enskild liten bokstav. Att - som i det här fallet - skillnaden mellan lycka och besvikelse beror på om ett G står ensamt eller tillsammans med ett U (som hade gett en underkänd tenta). Helt plötsligt inser jag ju nu att halva kursen är avklarad och det känns riktigt bra. Hoppas att jag hittar G:n på det som återstår nu också.

Jag måste erkänna att jag är ganska förtjust i halvfabrikat ibland - speciellt när jag vill att matlagningen ska gå ganska fort, men efter de senaste veckornas hästköttdiskussion känns det mindre lustigt att köpa sån mat som man inte riktigt har koll på. Därför blev jag väldigt glad när en kompis meddelade att de skulle slakta och jag kunde få köpa kött. Idag var det så dags att hämta köttet och på köpet fick jag ett härligt möte med kalven Göran som är hur söt som helst.

Mamma och jag har ägnat en stor del av eftermiddagen att packa 55 påsar köttfärs och 10 kg kött av riktigt fin kvalité och det bästa är ju att man vet exakt var det kommer ifrån.Eller som en annan kompis som jag mötte och som också hämtat kött på samma gård uttryckte det: "man känner sig rik" & det är precis så det känns. Det känns väldigt bra att ha en hel hylla i frysen alldeles full och att det kommer att räcka till otaligt biffar, köttfärsgrytor, pajer och mycket mer.

Böcker & melodifestival

Idag har det varit en ganska varierande dag. Förutom att jag med all önskvärd tydlighet inser att jag är långt ifrån bra än - jag orkar ju väldigt lite känns det som - har det varit en helt underbar vårvinterdag idag. Med takdropp och fågelsång och en sol som faktiskt värmde lite försiktigt redan vid 9.30 i morse. Tyvärr hade jag varken ork eller möjlighet att vara ute i det härliga vädret så mycket, men så hostig som jag fortfarande är var det kanske lika bra för jag misstänker att jag nog inte hade kunnat nöja mig med att vara ute ett litet tag...

Istället har jag hållit till på Röda Korset och tillsammans med åtta andra frivilliga ställt i ordning en ny och fin bokhörna. Alla böcker har plockats ut ur de gamla hyllorna, gåtts igenom så att bara hela och fina böcker är kvar och satts upp i de nya matchande hyllorna. Det blev väldigt bra och dessutom är det skönt att det finns lite struktur nu så att allt är kategoriserat.

När jag kom hem var jag så slut att jag var tvungen att lägga mig ett tag, men jag hade väckarklockan ställd, för kvällens deltävling i melodifestivalen ville jag bara inte missa. Även om det var årets hittills sämsta kvalité har jag svårt att missa ens ett avsnitt. Ja, jag är en festivalnörd, men det har jag varit genom hela uppväxten - även när det var fult att gilla melodifestivalen och jag tänker fortsätta me det.

Dock har jag under deltävlingarna upptäckt ytterligare en bra sak med facebook :-) Även om man sitter hemma och tittar kan man ändå föra en dialog med vänner om bidragen, kläderna med mera. Det gör det ju förstås lite roligare. Som ikväl när jag och många med mig åkte ditrektflyg tillbaka till 80-talet & Modern Talkings Cheri, cheri lady när vi hörde Matrin Rolinskis låt, eller alla kommentarerna om gubbandet (istället för ett boyband)... Fast säga vad man vill om Körberg & co - koll på hur en gammaldags schlager ska låta har de.

Alla hjärtans dag

I dag är det som bekant alla hjärtans dag och jag kan hålla med om att kärlek är något att fira, men jag kan tycka att det känns lite konstigt att bara fira kärleken en dag varje år. Det finns ju 364 dagar till och de borde också fyllas med massor av kärlek. Självklart vill jag också fira och firas på alla hjärtans dag, men samtidigt känns det lite konstlat och kommersiellt. 

Ska jag vara helt ärlig blir jag nog lite gladare åt den helt oväntade gåvan eller kärleksbetygelsen en annan dag och inte något som är kommersiellt dikterat till en viss dag. Men ibland undrar jag om det bara är ett försvar också - det kan bli lite mycket med alla hjärtan och allt puttinuttigt över allt...

Givetvis vill jag trots allt passa på att önska alla en trevlig alla hjärtans dag där ute - eller i alla fall det som är kvar av den...

Legat lågt i ilska

Nu har det gått lite mer än ett dygn sedan jag var med om något jag aldrig trodde jag skulle uppleva i alla fall inte i kontakt med sjukvården. Fast egentligen började det en dag tidigare. När jag hade legat nerbäddad i en vecka och inte blev speciellt mycket bättre behövdes ju ett läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Tidigare när jag har varit så sjuk att jag har behövt ett intyg har det gått bra att kontakta vårdcentralen så har de fixat det, men nu behövde man komma upp till sjukhuset.

När jag frågade om det var så smart att åka upp när jag var så förkyld som jag var - influensan är ju rätt smittsam - fick jag bara frågan om jag ville ha tiden, annars var det andra som säkert ville ha den. Man undrar ju vem den sköterska jag pratade med hade blivit utskälld av innan? Det är ofta - i alla fall för mig - inte i första taget jag kontaktar en läkare och lite trevligt bemötande skulle ju minska olustighetskänslan, men... Fast nu när jag vet vad som komma skulle känns detta med otrevligt bemötande som en liten s..tsak, men det visste jag ju inte då.

I går var det så dags för ett besök på sjukhuset och förhoppningsvis få ett svar på varför jag inte blir bättre. Men, aj så jag bedrog mig - det blev verkligen inte som jag trodde. För det första fick jag sitta länge i väntrummet, men det är ju ingen ovanlighet så inför det är det bara att stålsätta sig. Hoppas bara att jag inte smittade någon med min hosta. Så fick jag då äntligen träffa en läkare, men läkarbesöker kom inte att handla om öron, näsa, hals och hosta som jag trodde, utan var helt fokuserat på min vikt. Bland annat fick jag höra att jag måste förstå att jag blir förkyld när jag är så tung. 

Väldigt kul att höra när man har gått ner mer än 40 kg på de senaste 3 åren, men det var inget läkaren visste och förmodligen inte var intresserad av heller. Istället för att ens lysa och kolla i öronen var det intressantare att sitta bakom min rygg och räkna ut mitt BMI som jag redan vet är åt skogen för högt.... Han orkade inte ta fram en spatel och lysa i svalget, utan jag skulle själv säga AAA så lyste han lite planlöst. Jo, i ärlighetens namn lyssnade han på lungor och andning, men inte mycket mer och jag undrar hur mycket han egentligen hörde då han var fullt sysselsatt med att berätta att han minsann hade varit viktläkare i USA i 20 år och visste när man var för tung. Men om han nu var så bra som viktläkare - varför stannade han inte då? Vad ska han i Ljusdal att göra?

Så skulle han skriva ut läkarintyg, men samtalet - eller rättare sagt dialogen - handlade om att han ville att jag skulle väga mig och om jag hade överviktiga föräldrar och släktingar och att viktoperation inte vore så dumt. Han frågade vad jag jobbade med, men hade inte lust att lyssna på vad jag gjorde. Mitt i allt slängde han bara ur sig att jag hade akut bronkit, stack ett intyg i handen på mig och sa att jag skulle ha penicillin. När han hade sagt det kom han visst på att han inte hade frågat efter allergier så det gjorde han. Sedan blev jag ivägskickad för nu hade han inte tid längre.

Usch så ledsen jag var när jag gick ut i korridoren, men jag lyckades bita ihop och hålla tårarna inne tills jag kom till bilden. Då sprutade tårarna så hysteriskt att jag inte kunde eller vågade köra på flera minuter. Nu har tårarna blivit till ilska och frustration, men jag känner mig otroligt förnedrad och utsatt. Jag hoppas verkligen att det bara handlar om en stafettläkare som försvinner härifrån, men tänk om det inte är så... Funderar en del över hur man gör när man bara har en vårdcentral på en ort - kan man byta till en sådan i en annan ort än den man bor i? För jag har ju inte någon större lust att träffa på samma läkare igen.

Nytt år

Då har det blivit nytt år igen och jag brukar ju försöka hålla mig ifrån det där med listor för att summera årets som har varit. Några listor blir det inte i år heller, det gör andra så bra till exempel en musiklista som finns här, men jag gick tillbaka lite i mina egna blogginlägg från 2012 och hittade följande:

• massor med foton (det är så kul att ha kommit igång med det igen),
• en hel del olika recept (kul att testa nytt),
• allt strul som jag har haft med SJ (det har gått så långt att numera blir folk förvånade om jag kommer i tid istället för att om jag är försenad),
• att jag hoppade på kryckor nästan hela våren (nåt jag i det närmaste faktiskt hade glömt bort),
• mycket Röda Korset och
• ett av mitt livs största upplevelser när jag fick chansen att följa med till Palestina för att besöka ett projekt som Svenska och Norska Röda Korset driver ihop med Palestinska halvmånen.

Jag har även börjar plugga igen och det är roligt, men ibland undrar jag om det är någon som försöker säga mig något. Det där med att läsa statsvetenskap på distans via Karlstad var och är visst inte det lättaste. För det första är det långt ifrån lätt att få ihop biljetterna till tågresan. När jag har lyckats med det visade det sig att det inte var helt lätt att hitta boende i Karlstad till nästa träff i februari. Varför måste det alltid strula? Får ha lite is i magen och hoppas att jag kan få hjälp från kursadministrationen som jag bad om tips på boende. Visst, det finns hotellrum, men 1750:- / natt är lite väl blodigt.

Sedan var det ju den där lilla detaljen med nyårslöften. Jag brukar inte lova så mycket, eftersom det bara blir jobbigt när man inte orkar hålla dem, men i år har jag faktiskt gjort ett undantag. Jag har lovat mig själv att boka in max 3 Röda Korsaktiviteter per månad. I höstas blev det helt enkelt för mycket med något varje helg i 3 månaders tid. Jag har insett att det inte håller. I övrigt kan jag bara hoppas att 2013 blir ett bra och lungt år. Skulle behöva lite lugn och att saker och ting faller på plats.

Handla och ge bidrag till valfri välgörenhet

Ett väldigt bra initiativ är sidan godstart.se. Här kan man shoppa på nätet och samtidigt stödja en välgörenhetsorganisation. Om du använder min privata länk så får även jag pengar insatta till den organisation jag har valt. Och det är kanske inte så svårt att förstå att mitt val blev Röda Korset.

Fast visst är det häftigt att man kan få ihop flera tiotals kronor i veckan bara genom att ha godstart.se som startsida. Betydligt mer blir det när man handlar...

Kolla in godstart.se här: Godstart.se

Har man inte att göra...

så skaffar man sig. Jo, så är det onekligen för mig idag! När jag kom hem efter jobbet var jag inte så sugen på att sätta mig med kursböckerna även om det också behövs... När man sitter framför datorn en hel dag är det ju skönt att göra nåt annat ett tag ibland. Dessutom skulle jag iväg en sväng igen vid halv sju och jag kände att om jag satte mig i soffan var det stor risk för att jag inte lyckades koma mig ur den i tid till mötet.

Så böckerna fick vila ikväll och istället har jag nu ett skinande rent badrum :-) Ja, jag gick lös på det med dammtrasa, kalkupplösare, dammsugare och skurmopp. Det känns jätteskönt och nu hoppas jag bara att jag får inspiration att ta de andra rummen också, men det blir inte ikväll - det orkar jag helt enkelt inte, men det är i alla fall skönt att ha börjat. Även fast jag har några flera rum att gå igenom innan jag känner mig nöjd...

Det är alldeles för lätt att prioritera ner hemmet man har så himla mycket kring sig, men egentligen har jag ju upptäckt att det är en tankevurpa. Det är lättare att hantera kaoset runt omkring om man har bra ordning hemma - i alla fall för mig! Därför har jag bestämt mig för att - även om det är väldigt mycket just nu - försöka gå igenom alla rum och börja adventsstädningen. Det blir ju också en variation till läsandet som just nu är i fokus rejält.

För precis just nu fick jag ett mail med uppgifterna till det kursavsnitt som startade förra helgen. Och nog vet jag vad jag har att göra fram till början av februari nästa år. Fem böcker, varav en på norska och en på engelska, ska läsas och refereras vi åtta frågor på 10 A4-sidor. Känns lite svettigt minst sagt, men det ska nog funka. I det här avsnittet är jag ju i alla fall med från början och inte i Palestina som jag var när förra delkursen började.

I helgen tror jag SJ har slagit alla rekord...

Usch - just nu känner jag mig verkligen som värsta gnällfian, men denna helg går till historien som en av de värsta på mycket länge... Jo, jag vet att försenade tåg hamnar i kategorin i-landsproblem, men ändå...

Av miljöskäl har man ju fått lära sig att tåget är absolut bäst & jag försöker verkligen resa klimatsmart, men tror att jag måste börja tänka om. I alla fall på sträckor där det inte finns alternativ till just SJ... Visst, ibland händer det oförutsedda saker, men en helg med totalt 7 timmars försening när den totala antalet restimmar (förutsatt att allt funkar som det ska) ska vara 11,5 timmar är allt annat än ok.

Med allt som har hänt under resorna i helgen börjar jag verkligen undra över om Karlstad verkligen var den optimala studieorten! Tur att universitetet verkar bra och att föreläsaren var en av de bättre jag har haft med ett engagemang som verkligen smittade! Annars har jag nog - föga genomtänkt, men ändå, övervägt att hoppa av efter de senaste resdygnen.

En föraning fick jag egentligen redan när jag försökte boka biljetter! Det var inte det lättaste, men tack vare tågkompaniet lyckades jag i alla fall få en tur- och returresa bokad. Och så länge jag åkte med tågkompaniet (x-tåget & tåg i bergslagen) i fredags var det inga problem. Mardrömmen började i Hallsberg när det var dags att kliva på ett SJ-tåg!

Det kom inget tåg & först en kvart efter ordinarie avgång kom information om att tåget var försenat... Det har slagit mig under hela helgen hur dålig information det har varit! På grund av att jag uppgav mobilnr när jag bokade biljett har jag fått info via sms (och då ibland bara några min efter ordinarie avgång) men då har oftast stationerna inte skyltat om & inga utrop i högtalare har gjorts förrän efter minst en halvtimma efter ordinarie avgång - där krävs det verkligen en skärpning.

Hur som helst - i Hallsberg blev jag sittandes och totalt blev jag två timmar försenad till Karlstad (på en resa som tog 1,40 i effektiv restid). Kan komma på rätt många roligare saker att syssla med en fredagkväll än att sitta på en träbänk i Hallsberg och lyssna på två killar som hade supit bort biljetter och plånbok. Min enda tröst var att jag i alla fall inte skulle till Falun. De stackare som skulle dit fick sätta sig på en buss 21,30 - undrar när de var hemma?

Strax efter 23 kom jag så till Karlstad och kunde checka in. Så skönt att lägga sig i en renbäddad säng och glad över att jag inte skulle vara på universitetet förrän 10.15 dagen efter. Lördagens resande gick smärtfritt, men så skulle jag ju bara mellan centrala Karlstad och universitetet...

Så skulle jag då hem i förmiddags och efter en härlig hotellfrukost begav jag mig till stationen. 5 minuter innan tåget skulle gå fick jag ett sms med SJ som avsändare. I det stod att tåget var försenat & inget mer. Inte ett beklagande, inte någon som helst ytterligare information & framför allt ingen ny beräknad ankomsttid. Sedan skjöts tiden fram med 5 minuter i taget under hela tiden tills tåget kom.

I slutändan blev vi ungefär 2 timmar sena från Karlstad och väldigt tidigt insåg jag ju att någon vidare resa hemöver 13,56 skulle det ju inte bli, men kanske skulle jag hinna med nästa norrlandståg. Det var i alla fall vad jag trodde tills det blev tvärnit i Södertälje. Där visade det sig att ett tåg brann på centralen i Stockholm och allt var evakuerat. Ingen visste när vi skulle komma vidare...

Tack och lov blev stoppet inte allt för långt och trots att det luktade rejält med brandrök när vi kom fram hade tågen börjat gå... Vi som kom med Karlstadtåget fick gå direkt & hämta de nya biljetterna som var utskivna och låg och väntade. Men den utlovade likvärdiga ersättningsbiljetten uteblev förstås.... Den bokade första klassbiljetten blev en andra klass utan betalt internet och i lekvagn...

Men tack vare serviceinriktad personal på tåget fick jag i alla fall tillgång till gratis Internet och uppgraderades från lekvagn till tyst avdelning. Och trots allt sitter jag ju på ett fungerande (peppar, peppar...) snabbtåg så kaffet kan jag kanske vara utan. Att köpa det är heller inget alternativ då bistron har fått med sig trasiga bryggare.

Nu ser jag bara fram emot att komma hem och lägga mig i min egen säng och just nu skulle jag ljuga om jag sa att jag ser fram emot nästa helgs inplanerade tågresa till Stockholm, men det går väl över. Jag tror mig i alla fall ha identifierat ett av Sveriges värsta yrken - det måste vara tågpersonal. Måste verkligen beundra alla som jobbar ombord och som orkar vara snälla och trevliga - försening efter försening - förstår inte hur ni orkar.

Omstart...

Kan inte låta bli att tänka en hel del på Palestina dessa dagar. Jo, det är på Gaza det mesta händer just nu, men det är ändå palestinier som drabbas och jag vet ju att några av dem vi träffade åker mellan Västbanken och Gaza så en viss oro smyger sig ju in - även om jag är säker här hemma i Sverige. Men det var länge sedan mina tankar bara sysslade med mig. Dessutom gissar jag att det som vanligt kanske görs lite värre än vad det är - även om jag ju inser att situationen är rätt illa...

Annars är jag just nu mest glad över att jag har kommit in i att laga mat igen. Det har varit en lång startsträcka, men i helgen kom jag igång bra med två olika rätter - snabbchili & köttgryta, som inte bara blev mat just då utan även 8 matlådor som nu är inladdade i frysen på jobbet. Dessutom blev det dinkelpasta med strimlad lövbiff, rödlök, soltorkade tomater och creme fraishe i går och köttfärssås idag - också det till några extra matlådor. Det är skönt att ha, eftersom allt just nu mest kretsar kring Röda Korset och statsvetenskapen och jag måste börja tänka på hur jag äter igen för jag vill ju verkligen inte börja gå upp igen.

Agendan för de närmaste veckorna känns aningens tung så jag längtar tills det lugnar ner sig så där dagarna innan jul (kanske). Föreläsningar i Karlstad, träff med utbildare i Röda Korset, syrrans 30-årsfirande, träff med emblemhandläggarna också Röda Korset, medarbetarmöte på mötesplatsen här i Ljusdal, Röda Korskunskap i Bollnäs, kvällsöppet i december på mötesplatsen, delkurs 2 i statsvetenskapen, julmarknad i Los, återträff för oss som var med i Palestina, frivilligdag och så vidare... Har förmodligen glömt nåt också.

Vad jag vet nu kommer våren bli lugnare och det ska bli skönt!

Men hur kör du...

Ja, ibland kan man verkligen undra hur folk kör... Igår var jag hos mamma & pappa en sväng efter jobbet! När jag skulle åka hem från Järvsö var det både skymning och dimma på sina ställen.
Visst - det kändes tidigt, men att det hade varit disigt hela dagen bidrog till den tidiga skymningen! För "murrigt" väder har ju den effekten!

Jag vet att jag ibland uppfattas som en väglus, eftersom jag alltid ser till att hålla hastighetsbegränsningarna - brukar försöka tänka på att om det är nedsatt hastighet någonstans så finns det troligen också en orsak till det, men motiverar det verkligen till otrevliga medtrafikanter?

I går var det två förare som låg bakom mig på 80-väg som pekade finger när de blåste om mig i betydligt högre farter än de tillåtna. Dessutom gjorde den ena en omkörning på spärrlinjer och den andra i backkrön (för att 50 meter framför behöva härliga för de kameror som står där).

Är det så bråttom att komma fram att det är ok att inte bara riskera sitt eget utan också andra trafikanters liv? Vad ger man för signaler till de barn som också fanns i åtminstone en av de bilar som körde om mig igår? Går man så långt att man visar en okänd fingret för att man tycker aunt det inte går tillräckligt fort lär man ju inte vara tyst i den egna bilen heller...

Fast nästan ännu värre tycker jag om att få en lastbil eller buss nästan ända in i bakdelen av bilen för att de har så takt schema/tidtabell att de bara måste om för att hålla det! Vem lägger tidtabeller som är så orealistiska att det inte går att hålla hastigheten för att hålla dem?

Lite eftertanke

Nu närmar sig verkligen resan till Palestina med Röda Korset. Inser efter helgens träff i Stockholm med gänget som åker att det är mindre än en månad tills vi åker. Det är mycket att hinna och just nu är det många tankar som snurrar.

Trots att jag kommer att vara med om något stort, spännande och riktigt häftigt är det faktiskt något så vardagspraktiskt som kläder som mest upptar mina tankar just nu. Inte för urringat - ja, då diskvalificeras den största delen av min garderob eftersom jag gillar tröjor och tunikor som inte är så åtsittande runt halsen - inte för tajt runt rumpan - och där försvann ytterligare en stor del då jag oftast använder leggings och tajts nu för tiden...

Efter hand kommer jag säkert att hitta kläder som funkar, men packningen kräver ju lite eftertanke. Annars är det vaccinationer som upptar en hel del av tankarna. Jag som är så spruträdd är glad att jag har lyckats ta stelkrampssprutan och den första twinrixsprutan. Dessutom har jag druckit första dosen av vaccinet mor kolera/diarré & gissa om att jag var glad över att det var drickbart...

För tillfället är det mest tillverkande av listor så att jag ska få med mig allt som jag behöver som är i fokus. Jag väljer den metoden, eftersom det känns alldeles för tidigt att börja packa fysiskt. Annars är den vanligaste frågan från min omgivning just nu om jag inte är rädd. Och helt ärligt kan jag säga att nej, det är jag inte! Jag har fullt förtroende för att Internationella Röda Korskommittén inte skulle låta oss åka om det vore fara för livet.

En lugn oas mitt i kaoset

Igår var jag med om något häftigt... Anna-Lena har kommit så långt med sin egen oas att det var dags för invigning. Tja, egentligen är det ju en ombyggd lada om sanningen ska fram, men oas låter så oändligt mycket bättre. Och varför måste det heta vad det har varit och inte vad det faktiskt har blivit?

Vad passar bättre än att inviga ett sånt lugnt och skönt ställe där mitt emellan Järvsö och Nor med just lugn och frid kombinerat med meditation och en måncermoni. Jag mötte det hela med en liten gnutta skepsis, men ändå med ett öppet sinne och visst mottaglig var jag. Eller hur ska man annars förklara den ström av känslor som rann genom mig under meditationen...

Kan lungt säga att det var bra att jag inte hade någon make-up på, för hade jag haft det hade i alla fall inget varit kvar innan kvällen var slut ;-) Den efterföljande cermonin hade jag till att börja med lite svårt att ta till mig, men det kändes verkligen som en bra avslutning på allt och idag känns det faktiskt lite lättare så nån nytta har det förmodligen gjort.

Hur som helst var hela kvällen en fin avslutning på veckan som jag kommer att bära med mig länge. Det kommer bilder så småningom, , men det får vänta några dagar efterson livet har annat planerat just nu.