lördag 23 februari 2013

Lokalt och detaljers betydelse

Tänk så mycket en så liten detalj som en enstaka bokstav kan betyda ibland. När jag skrev den senaste statsvetenskapstentan var jag ju fortfarande rätt dålig med hög feber. Trots det fick jag iväg tentan inom tidsgränsen och det vet jag fortfarande egentligen inte hur jag lyckades med (men det är en annan historia). I början av veckan kom så ett kuvert från Karlstad Universitet. Trodde det var kompendiet från nästa delkurs som jag visste var på väg, men det var istället den klarrättade tentan.

Det var lite nervöst innan jag till slut hittade betyget och det G+ som stod där gjorde mig väldigt glad, men fick mig också att fundera över hur mycket betydelse man kan lägga i en enskild liten bokstav. Att - som i det här fallet - skillnaden mellan lycka och besvikelse beror på om ett G står ensamt eller tillsammans med ett U (som hade gett en underkänd tenta). Helt plötsligt inser jag ju nu att halva kursen är avklarad och det känns riktigt bra. Hoppas att jag hittar G:n på det som återstår nu också.

Jag måste erkänna att jag är ganska förtjust i halvfabrikat ibland - speciellt när jag vill att matlagningen ska gå ganska fort, men efter de senaste veckornas hästköttdiskussion känns det mindre lustigt att köpa sån mat som man inte riktigt har koll på. Därför blev jag väldigt glad när en kompis meddelade att de skulle slakta och jag kunde få köpa kött. Idag var det så dags att hämta köttet och på köpet fick jag ett härligt möte med kalven Göran som är hur söt som helst.

Mamma och jag har ägnat en stor del av eftermiddagen att packa 55 påsar köttfärs och 10 kg kött av riktigt fin kvalité och det bästa är ju att man vet exakt var det kommer ifrån.Eller som en annan kompis som jag mötte och som också hämtat kött på samma gård uttryckte det: "man känner sig rik" & det är precis så det känns. Det känns väldigt bra att ha en hel hylla i frysen alldeles full och att det kommer att räcka till otaligt biffar, köttfärsgrytor, pajer och mycket mer.

söndag 17 februari 2013

Kalkon i grytan

Upptäckte att jag hade en kalkonfilé kvar i frysen och eftersom jag snart får kött - har beställt en åttondels ko tillsammans med mamma och det känns så bra att veta var köttet kommer från - är det dags att rensa lite. Jag lät filén tina i kylskåpet över natten och idag var det dags att ta tag i att laga till den. Vad skulle jag då hitta på?

Jag rensade filén från senor och skar upp den i mindre delar. Sedan brynde jag hackade gul lök, kalkonbitar och bitar av färska champinjoner i margarin. När kalkonen hade fått stekyta pressade jag över tre vitlöksklyftor och hällde över en tetra matlagningsgrädde. Det hela fick koka ihop på låg värme och jag strimlade över några soltorkade tomater. Tillslut smakade jag av det hela med chilipulver, lite torkad persilja och nymald svartpeppar. Grytan serverade jag med matvete. Det blev riktigt gott, nåt jag kommer testa igen!

Jag behövde handla innan jag kunde göra detta och jag skulle ha lite andra grönsaker, men visste inte riktigt vad, så jag tog en runda kring frukt- och grönsaksdisken och hittade en för mig ny sorts paprika som såg lite spännande ut. I storleken var den närmast att jämföra med en chilifrukt, men eftersom det stod på asken att smaken var söt vågade jag testa. Sorten som hette Angello - var riktigt god. Kan tänka mig att den är riktigt god och bra i en grönsaksdip, eftersom den inte heller hade några kärnor.

lördag 16 februari 2013

Böcker & melodifestival

Idag har det varit en ganska varierande dag. Förutom att jag med all önskvärd tydlighet inser att jag är långt ifrån bra än - jag orkar ju väldigt lite känns det som - har det varit en helt underbar vårvinterdag idag. Med takdropp och fågelsång och en sol som faktiskt värmde lite försiktigt redan vid 9.30 i morse. Tyvärr hade jag varken ork eller möjlighet att vara ute i det härliga vädret så mycket, men så hostig som jag fortfarande är var det kanske lika bra för jag misstänker att jag nog inte hade kunnat nöja mig med att vara ute ett litet tag...

Istället har jag hållit till på Röda Korset och tillsammans med åtta andra frivilliga ställt i ordning en ny och fin bokhörna. Alla böcker har plockats ut ur de gamla hyllorna, gåtts igenom så att bara hela och fina böcker är kvar och satts upp i de nya matchande hyllorna. Det blev väldigt bra och dessutom är det skönt att det finns lite struktur nu så att allt är kategoriserat.



När jag kom hem var jag så slut att jag var tvungen att lägga mig ett tag, men jag hade väckarklockan ställd, för kvällens deltävling i melodifestivalen ville jag bara inte missa. Även om det var årets hittills sämsta kvalité har jag svårt att missa ens ett avsnitt. Ja, jag är en festivalnörd, men det har jag varit genom hela uppväxten - även när det var fult att gilla melodifestivalen och jag tänker fortsätta me det.

Dock har jag under deltävlingarna upptäckt ytterligare en bra sak med facebook :-) Även om man sitter hemma och tittar kan man ändå föra en dialog med vänner om bidragen, kläderna med mera. Det gör det ju förstås lite roligare. Som ikväl när jag och många med mig åkte ditrektflyg tillbaka till 80-talet & Modern Talkings Cheri, cheri lady när vi hörde Matrin Rolinskis låt, eller alla kommentarerna om gubbandet (istället för ett boyband)... Fast säga vad man vill om Körberg & co - koll på hur en gammaldags schlager ska låta har de.

torsdag 14 februari 2013

Alla hjärtans dag

I dag är det som bekant alla hjärtans dag och jag kan hålla med om att kärlek är något att fira, men jag kan tycka att det känns lite konstigt att bara fira kärleken en dag varje år. Det finns ju 364 dagar till och de borde också fyllas med massor av kärlek. Självklart vill jag också fira och firas på alla hjärtans dag, men samtidigt känns det lite konstlat och kommersiellt. 

Ska jag vara helt ärlig blir jag nog lite gladare åt den helt oväntade gåvan eller kärleksbetygelsen en annan dag och inte något som är kommersiellt dikterat till en viss dag. Men ibland undrar jag om det bara är ett försvar också - det kan bli lite mycket med alla hjärtan och allt puttinuttigt över allt...

Givetvis vill jag trots allt passa på att önska alla en trevlig alla hjärtans dag där ute - eller i alla fall det som är kvar av den...

onsdag 13 februari 2013

Äntligen vänder det

Det är verkligen skönt att känna att det börjar vända på flera plan. Ute har det blivit så mycket ljusare under allt längre tid varje dag (jo, jag vet att det har snöat massor de senaste dagarna som också gör det ljusare, men ändå) och idag kvittrade det så glatt från träden. Då känns det verkligen som om det finns hopp om våren.

Fast jag är nästan gladare över att jag på första gången på två veckor känner att jag börjar må bättre. Hostan är förstås kvar, men febern är som bortblåst och i dag orkade jag faktiskt gå uppför alla trappor här hemma och det är första gången sedan jag blev sjuk. Penicillinet hjälpte tydligen ändå fast det inte kändes så till att börja med. Jag har bestämt mig för att göra ett försök med att jobba i morgon - det känns som om jag faktiskt kommer att orka det, men jag ser inte fram emot mailkorgen - den lär  svämma över alla breddar. Nåja, jag får ta till de senaste dagarnas rastlösa energi så kan jag nog komma en bra bit ner i den också...

Att våren faktiskt är på väg - all snö till trots - märker jag även på andra sätt. Februari är ju årsmötestid och man skulle egentligen behöva dela på sig. I år finns det fler önskemål än någonsin om att jag ska delta hos olika Röda korskretsar på deras stämmor. Det beror nog mest på att de behöver "pausunderhållning" & då passar min Palestinaresa förstås bra. Men jag åker så gärna - tycker det är kul att komma ut i Röda Korssverige och se hur olika kretsar har det. Fast jag inser ju att jag måste jobba på det där med balansen, så jag har faktiskt bara tackat ja till två kretsar (förutom min egen då förstås). Så Bollnäs & Uppsala får höra om Palestina den här gången.

torsdag 7 februari 2013

Legat lågt i ilska

Nu har det gått lite mer än ett dygn sedan jag var med om något jag aldrig trodde jag skulle uppleva i alla fall inte i kontakt med sjukvården. Fast egentligen började det en dag tidigare. När jag hade legat nerbäddad i en vecka och inte blev speciellt mycket bättre behövdes ju ett läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Tidigare när jag har varit så sjuk att jag har behövt ett intyg har det gått bra att kontakta vårdcentralen så har de fixat det, men nu behövde man komma upp till sjukhuset.

När jag frågade om det var så smart att åka upp när jag var så förkyld som jag var - influensan är ju rätt smittsam - fick jag bara frågan om jag ville ha tiden, annars var det andra som säkert ville ha den. Man undrar ju vem den sköterska jag pratade med hade blivit utskälld av innan? Det är ofta - i alla fall för mig - inte i första taget jag kontaktar en läkare och lite trevligt bemötande skulle ju minska olustighetskänslan, men... Fast nu när jag vet vad som komma skulle känns detta med otrevligt bemötande som en liten s..tsak, men det visste jag ju inte då.

I går var det så dags för ett besök på sjukhuset och förhoppningsvis få ett svar på varför jag inte blir bättre. Men, aj så jag bedrog mig - det blev verkligen inte som jag trodde. För det första fick jag sitta länge i väntrummet, men det är ju ingen ovanlighet så inför det är det bara att stålsätta sig. Hoppas bara att jag inte smittade någon med min hosta. Så fick jag då äntligen träffa en läkare, men läkarbesöker kom inte att handla om öron, näsa, hals och hosta som jag trodde, utan var helt fokuserat på min vikt. Bland annat fick jag höra att jag måste förstå att jag blir förkyld när jag är så tung. 

Väldigt kul att höra när man har gått ner mer än 40 kg på de senaste 3 åren, men det var inget läkaren visste och förmodligen inte var intresserad av heller. Istället för att ens lysa och kolla i öronen var det intressantare att sitta bakom min rygg och räkna ut mitt BMI som jag redan vet är åt skogen för högt.... Han orkade inte ta fram en spatel och lysa i svalget, utan jag skulle själv säga AAA så lyste han lite planlöst. Jo, i ärlighetens namn lyssnade han på lungor och andning, men inte mycket mer och jag undrar hur mycket han egentligen hörde då han var fullt sysselsatt med att berätta att han minsann hade varit viktläkare i USA i 20 år och visste när man var för tung. Men om han nu var så bra som viktläkare - varför stannade han inte då? Vad ska han i Ljusdal att göra?

Så skulle han skriva ut läkarintyg, men samtalet - eller rättare sagt dialogen - handlade om att han ville att jag skulle väga mig och om jag hade överviktiga föräldrar och släktingar och att viktoperation inte vore så dumt. Han frågade vad jag jobbade med, men hade inte lust att lyssna på vad jag gjorde. Mitt i allt slängde han bara ur sig att jag hade akut bronkit, stack ett intyg i handen på mig och sa att jag skulle ha penicillin. När han hade sagt det kom han visst på att han inte hade frågat efter allergier så det gjorde han. Sedan blev jag ivägskickad för nu hade han inte tid längre.

Usch så ledsen jag var när jag gick ut i korridoren, men jag lyckades bita ihop och hålla tårarna inne tills jag kom till bilden. Då sprutade tårarna så hysteriskt att jag inte kunde eller vågade köra på flera minuter. Nu har tårarna blivit till ilska och frustration, men jag känner mig otroligt förnedrad och utsatt. Jag hoppas verkligen att det bara handlar om en stafettläkare som försvinner härifrån, men tänk om det inte är så... Funderar en del över hur man gör när man bara har en vårdcentral på en ort - kan man byta till en sådan i en annan ort än den man bor i? För jag har ju inte någon större lust att träffa på samma läkare igen.