Jösses vad det har blåst...

Här uppe i norrlands inland brukar vi ju vara hyfsat skyddade mot stormar och liknande väderfenomen, men när Dagmar ville skrämma upp lite hälsingar - ja, då hade vi inte mycket att säga till om... Att jag överhuvudtaget har lyckats sova i natt undrar jag själv över så som det har blåst och dundrat. Kring tretiden vaknade jag av att strömmen försvann (det blinkade, plingade och knastrade i telefonen så att jag vaknade till) men tack och lov hade den kommit tillbaka i morse. I alla fall i centrala Ljusdal - många var utan länge och en del fortfarande.

Tre saker slog mig när jag åt frukost i morse... Den lilla snö som faktiskt var kvar till julaftonen var effektivt bortblåst och lämnade endast ett islager kvar på små vägar, plötsligt förstod jag rädslan som många vittnade om när Gudrun röjde runt i Småland för något år sedan och det spelar ingen roll hur kraftigt ett träd är - står det ivägen för stormvindar har det ändå inte mycket att sätta emot.

Fallna träd fick jag se massor av - den ena rotvältan större än den andra - när jag begav mig i bil till Hudiksvall för att försöka göra lite fynd på mellandagsrean. Träden låg som plocke pinn på sidan och de hade fallit både på ledningar, älgstängsel, staket, busskurer och hus. Jag lyckades få några bilder med kameran, men de ger absolut inte rättvisa till förödelsen. Så det är ett smärre mirakel att man inte har hört om några livshotande personskador ännu.

Men innan jag hade hunnit till Hudik var både solen uppe och blåsten hade mojnat rejält (den hade avtagit mycket redan när jag åkte, för annars hade jag inte satt mig i bilen). Så lite blåste det att många hade samlats kring Lillfjärden inne i Hudik för att mata frusna fåglar & snabbt förstod de hungriga änderna vad som var på gång.

Jag hittade en hel del reafynd - både skor och kläder, så det var faktiskt värt att åka och även om det gick ut varningar för att ge sig ut så måste det ha gällt mindre vägar för vägen mellan Ljusdal - Hudik var både trädfri och alldeles torr. På vägen hem fick jag också sällskap av en strålande vintersol hela vägen.

Idag har jag dock funderat en hel del kring hur liten man faktiskt är när vädrets makter bestämmer sig för att visa sin styrka.