Så var det ytterligare en storhelg på väg

Jag har lite svårt för det här med storhelger och värre känns det som om det har blivit i takt med att åren har gått. Visst, några extra dagars ledighet är ju alltid välkommet och traditioner viktiga delar av vårt kulturella arv, men för mig har det snarare - istället för att vara en kulturbärare - kommit att bli synonymt med ensamhet det här med storhelger... Kanske beror det på att jag vet hur många som är ensamma och visst finns även den aspekten där. Fast det har också kommit att bli tufft rent personligt! 

Det är jobbig att se vännernas familjer umgås med allt äldre barn omkring sig och jag firar med mamma och pappa, syrran och numera Robin. Inte för att det inte är trevligt, men det gör ont att det blev så. På nåt sätt känns det som om jag blev över och det är ingen rolig känsla. Men jag är ju förstås ändå tacksam över att jag inte tillhör de tusentals människor som sitter helt ensam en sån här helg, fast ibland är det en klen tröst. 

Ändå är midsommar en härlig tid, för det är ett andningshål, eftersom jag vet att det är ett helt år till nästa gång jag ska slåss med allergin igen och kanske, kanske kan de där sju sorters blommorna under kudde ändå leda mig rätt trots att det var länge sedan jag slutade tro på sagor.