Alla hjärtans dag

I dag är det som bekant alla hjärtans dag och jag kan hålla med om att kärlek är något att fira, men jag kan tycka att det känns lite konstigt att bara fira kärleken en dag varje år. Det finns ju 364 dagar till och de borde också fyllas med massor av kärlek. Självklart vill jag också fira och firas på alla hjärtans dag, men samtidigt känns det lite konstlat och kommersiellt. 

Ska jag vara helt ärlig blir jag nog lite gladare åt den helt oväntade gåvan eller kärleksbetygelsen en annan dag och inte något som är kommersiellt dikterat till en viss dag. Men ibland undrar jag om det bara är ett försvar också - det kan bli lite mycket med alla hjärtan och allt puttinuttigt över allt...

Givetvis vill jag trots allt passa på att önska alla en trevlig alla hjärtans dag där ute - eller i alla fall det som är kvar av den...

Äntligen vänder det

Det är verkligen skönt att känna att det börjar vända på flera plan. Ute har det blivit så mycket ljusare under allt längre tid varje dag (jo, jag vet att det har snöat massor de senaste dagarna som också gör det ljusare, men ändå) och idag kvittrade det så glatt från träden. Då känns det verkligen som om det finns hopp om våren.

Fast jag är nästan gladare över att jag på första gången på två veckor känner att jag börjar må bättre. Hostan är förstås kvar, men febern är som bortblåst och i dag orkade jag faktiskt gå uppför alla trappor här hemma och det är första gången sedan jag blev sjuk. Penicillinet hjälpte tydligen ändå fast det inte kändes så till att börja med. Jag har bestämt mig för att göra ett försök med att jobba i morgon - det känns som om jag faktiskt kommer att orka det, men jag ser inte fram emot mailkorgen - den lär  svämma över alla breddar. Nåja, jag får ta till de senaste dagarnas rastlösa energi så kan jag nog komma en bra bit ner i den också...

Att våren faktiskt är på väg - all snö till trots - märker jag även på andra sätt. Februari är ju årsmötestid och man skulle egentligen behöva dela på sig. I år finns det fler önskemål än någonsin om att jag ska delta hos olika Röda korskretsar på deras stämmor. Det beror nog mest på att de behöver "pausunderhållning" & då passar min Palestinaresa förstås bra. Men jag åker så gärna - tycker det är kul att komma ut i Röda Korssverige och se hur olika kretsar har det. Fast jag inser ju att jag måste jobba på det där med balansen, så jag har faktiskt bara tackat ja till två kretsar (förutom min egen då förstås). Så Bollnäs & Uppsala får höra om Palestina den här gången.

Legat lågt i ilska

Nu har det gått lite mer än ett dygn sedan jag var med om något jag aldrig trodde jag skulle uppleva i alla fall inte i kontakt med sjukvården. Fast egentligen började det en dag tidigare. När jag hade legat nerbäddad i en vecka och inte blev speciellt mycket bättre behövdes ju ett läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Tidigare när jag har varit så sjuk att jag har behövt ett intyg har det gått bra att kontakta vårdcentralen så har de fixat det, men nu behövde man komma upp till sjukhuset.

När jag frågade om det var så smart att åka upp när jag var så förkyld som jag var - influensan är ju rätt smittsam - fick jag bara frågan om jag ville ha tiden, annars var det andra som säkert ville ha den. Man undrar ju vem den sköterska jag pratade med hade blivit utskälld av innan? Det är ofta - i alla fall för mig - inte i första taget jag kontaktar en läkare och lite trevligt bemötande skulle ju minska olustighetskänslan, men... Fast nu när jag vet vad som komma skulle känns detta med otrevligt bemötande som en liten s..tsak, men det visste jag ju inte då.

I går var det så dags för ett besök på sjukhuset och förhoppningsvis få ett svar på varför jag inte blir bättre. Men, aj så jag bedrog mig - det blev verkligen inte som jag trodde. För det första fick jag sitta länge i väntrummet, men det är ju ingen ovanlighet så inför det är det bara att stålsätta sig. Hoppas bara att jag inte smittade någon med min hosta. Så fick jag då äntligen träffa en läkare, men läkarbesöker kom inte att handla om öron, näsa, hals och hosta som jag trodde, utan var helt fokuserat på min vikt. Bland annat fick jag höra att jag måste förstå att jag blir förkyld när jag är så tung. 

Väldigt kul att höra när man har gått ner mer än 40 kg på de senaste 3 åren, men det var inget läkaren visste och förmodligen inte var intresserad av heller. Istället för att ens lysa och kolla i öronen var det intressantare att sitta bakom min rygg och räkna ut mitt BMI som jag redan vet är åt skogen för högt.... Han orkade inte ta fram en spatel och lysa i svalget, utan jag skulle själv säga AAA så lyste han lite planlöst. Jo, i ärlighetens namn lyssnade han på lungor och andning, men inte mycket mer och jag undrar hur mycket han egentligen hörde då han var fullt sysselsatt med att berätta att han minsann hade varit viktläkare i USA i 20 år och visste när man var för tung. Men om han nu var så bra som viktläkare - varför stannade han inte då? Vad ska han i Ljusdal att göra?

Så skulle han skriva ut läkarintyg, men samtalet - eller rättare sagt dialogen - handlade om att han ville att jag skulle väga mig och om jag hade överviktiga föräldrar och släktingar och att viktoperation inte vore så dumt. Han frågade vad jag jobbade med, men hade inte lust att lyssna på vad jag gjorde. Mitt i allt slängde han bara ur sig att jag hade akut bronkit, stack ett intyg i handen på mig och sa att jag skulle ha penicillin. När han hade sagt det kom han visst på att han inte hade frågat efter allergier så det gjorde han. Sedan blev jag ivägskickad för nu hade han inte tid längre.

Usch så ledsen jag var när jag gick ut i korridoren, men jag lyckades bita ihop och hålla tårarna inne tills jag kom till bilden. Då sprutade tårarna så hysteriskt att jag inte kunde eller vågade köra på flera minuter. Nu har tårarna blivit till ilska och frustration, men jag känner mig otroligt förnedrad och utsatt. Jag hoppas verkligen att det bara handlar om en stafettläkare som försvinner härifrån, men tänk om det inte är så... Funderar en del över hur man gör när man bara har en vårdcentral på en ort - kan man byta till en sådan i en annan ort än den man bor i? För jag har ju inte någon större lust att träffa på samma läkare igen.

Både nytta och nöje...

I helgen har jag som vanligt varit på utflykt. Många undrar nog om jag aldrig är hemma nu för tiden och ibland känns det verkligen så, men nu har jag enbart två helger till inbokade till slutet av mars och det ska faktiskt bli jätteskönt att bara vara hemma och göra lite det man känner för. För även om det är roliga saker jag gör och saker jag har valt själv har det varit lite väl ihopklumpat ett tag nu. Än så länge håller faktiskt nyårslöftet om att boka in max 3 Röda Korsengagemang per månad i år och så tänker jag se till att det förblir.

Vad har jag då haft för mig i helgen? Jo, jag har varit i Sundsvall. Jag åkte upp i fredags - för det går inte att ta sig via buss & tåg till Sundsvall på en lördag förmiddag. Så det blev en hotellnatt, men vilken hotellnatt. För att få ett rum rätt nära utbildningslokalen letade jag ett centralt hotell och det visade sig - otippat, men sant - att Knaust var det billigaste det gick att få tag i. Vilken miljö - det kändes verkligen att man bodde mitt i historien och alla trappor, målningar och stukatur bidrog verkligen till en känsla av lyx som definitivt inte blev sämre när man kom in på själva hotellrummet.



Inte blev det sämre av att frukosten var en av de bästa hotellfrukostar jag har ätit på länge. Inget överflöd, men mat med en klar känsla och tanke bakom. Vädret visade sig dock inte från sin bästa sida - fredagens -20 höll i sig när jag gick till kurslokalen. Så det var skönt att kunna vara inne i en varm lokal. Det var en bra utbildningsdag som gick alldeles för fort och jag är glad att jag tog utbildningstillfället för nya orter ger alltid nya erfarenheter.

En rätt lång väntan på tåget hem gjorde att jag kunde ströva lite i stan och då lyckades jag hitta två väldigt trevliga bekantskaper. Dels en klädaffär där hela sortimentet var inriktat mot stora storlekar. Vilken härlig känsla att kunna gå in i en klädaffär och veta att allt man ser kommer det att finnas en storlek av som man kan ha! Det är inte ofta, men jag blit så glad när det händer...

Dessutom kände jag att jag ville ha något att äta innan jag åkte hem över och då lyckades jag hitta ett helt ekologiskt alternativ. Hos Tant anci & fröken sara var allt - oavsett om man tittade på menyn, fikabrödet, butiksdelen eller öl- och vinsortimentet så var allt ekologiskt. Sånt är alltid positivt att hitta känner jag, eftersom vi alla ju måste börja ta ett större miljöansvar.

Under resan hem hände det uppenbarligen något med vädret, för när jag gick av bussen här hemma var det -2. Nästan 20 graders temperaturskillnad på ett dygn - det är rätt bra jobbat...

Inspirerande...

I helgen har jag varit på utflykt igen! Två givande, men tidvis också jobbiga dagar har jag och många av mina utbildarkollegor i Röda Korset tillbringat på Arlanda.

Förutom alla möten med gamla vänner och nya trevliga bekantskaper är vi nu en bra bit på väg mot något riktigt bra. Dessutom fick vi också en riktigt bra fortbildning i och med gårdagens föreläsning från Mount dyslexi! Tjejerna som berättade om sin verklighet gav verkligen massor & tänk hur mycket man utgår från egen förståelse och inte tänker på hur många sidor en verklighet kan ha...

Dessutom fick jag själv en chans att växa under dessa dagar. Att säga nej och känna efter att jag inte orkar är och har inte varit en av mina styrkor genom åren. Nu var det meningen att jag skulle delta i en sak som jag förstod att jag egentligen inte skulle komma att orka med.

Initialt sa jag inget, men i morse sa jag ifrån att jag inte skulle orka. Så skönt det kändes & inte var det någon som blev arg heller :-) Tvärt om möttes jag med förståelse... Nu vet jag ju också att jag klarar av det nästa gång.

Igår när jag åkte ner till Arlanda var det rejält kallt, men också klart och soligt. Kan därför inte låta bli att visa en bild från den underbara gryningen...

Mörkt och kallt

Januari har slagit till med full kraft. I början av veckan var temperaturen nere på -29 (visserligt tidigt på morgonen, men ändå...) och trots all snö är det så mörkt på mornar och kvällar. Ja, temperaturen har blivit bättre, men ändå gör janari verkligen skäl för att vara just vintermånaden. De där 10 minuterna längre som det är ljust är inte så mycket och jag märker att mörkret har satt sig en del på humöret. Att det var tulpanens dag i går var välgörande för välmåendet och det står en vacker bukett på vardagsrumsbordet och lyser.

Då är det ju skönt att krypa ner under filten i soffan när man kommer hem från jobbet. En stor fördel är det i alla fall med kylan ochh mörkret. Jag har fått massor läst när det gäller statsvetenskapen och jag är verkligen glad att jag ligger en bra bit före min tidsplan för inlämningstenta nr 2. Det behövs, eftersom jag har konstaterat att norska är betydligt svårare att förstå när man läser än när man hör det pratas.

En annan fördel med vintern är att man kan knäppa helt underbara bilder - bara man står ut med kylan. Början av januari har handlat ganska mycket om bilder, eftersom jag dels har försökt titta med nya ögon på bilderna från Palestina och dels har jag fått chansen att visa de officiella utställningsbilderna på biblioteket här hemma. Det är ju förstås jättekul!

Nytt år

Då har det blivit nytt år igen och jag brukar ju försöka hålla mig ifrån det där med listor för att summera årets som har varit. Några listor blir det inte i år heller, det gör andra så bra till exempel en musiklista som finns här, men jag gick tillbaka lite i mina egna blogginlägg från 2012 och hittade följande:

• massor med foton (det är så kul att ha kommit igång med det igen),
• en hel del olika recept (kul att testa nytt),
• allt strul som jag har haft med SJ (det har gått så långt att numera blir folk förvånade om jag kommer i tid istället för att om jag är försenad),
• att jag hoppade på kryckor nästan hela våren (nåt jag i det närmaste faktiskt hade glömt bort),
• mycket Röda Korset och
• ett av mitt livs största upplevelser när jag fick chansen att följa med till Palestina för att besöka ett projekt som Svenska och Norska Röda Korset driver ihop med Palestinska halvmånen.

Jag har även börjar plugga igen och det är roligt, men ibland undrar jag om det är någon som försöker säga mig något. Det där med att läsa statsvetenskap på distans via Karlstad var och är visst inte det lättaste. För det första är det långt ifrån lätt att få ihop biljetterna till tågresan. När jag har lyckats med det visade det sig att det inte var helt lätt att hitta boende i Karlstad till nästa träff i februari. Varför måste det alltid strula? Får ha lite is i magen och hoppas att jag kan få hjälp från kursadministrationen som jag bad om tips på boende. Visst, det finns hotellrum, men 1750:- / natt är lite väl blodigt.

Sedan var det ju den där lilla detaljen med nyårslöften. Jag brukar inte lova så mycket, eftersom det bara blir jobbigt när man inte orkar hålla dem, men i år har jag faktiskt gjort ett undantag. Jag har lovat mig själv att boka in max 3 Röda Korsaktiviteter per månad. I höstas blev det helt enkelt för mycket med något varje helg i 3 månaders tid. Jag har insett att det inte håller. I övrigt kan jag bara hoppas att 2013 blir ett bra och lungt år. Skulle behöva lite lugn och att saker och ting faller på plats.