Nostalgi på hög nivå...

Det har blivit mycket nostalgi på olika plan nu några dagar. Match med handbollslandslaget från slutet av 1990-talet och fram till 2002 mot världslaget från samma period i lördags, via jubileumsplanering inför Röda Korset i Ljusdals 100årsfirande senare i vår till kvällens dokumentär om Bengan Boys - ja, det har satt igång en personlig nostalgiresa av stora mått. Egentligen kan man ju undra över varför det är så kul med nostalgi. 

Något jättebra svar har jag väl inte på det, men ska jag gå till mig själv kan jag komma på mig att sakna den där tiden när allt var lite lättare. Före alla besvikelser och ljusår före min så jobbiga sjukskrivning. Kanske är det därför - eller det är definitivt en bidragande orsak till - att jag så ofta ser 80- och 90-talen som något att längta tillbaka till ibland. Givetvis fanns det tunga saker och motgångar även då, men eftersom jag är människa tenderar jag att glömma dessa och bara komma ihåg det trevliga. Och är det inte just det som lockar med nostalgin - att den ofta hänger ihop med just de trevliga minnena. 

Dock mindre oklart vad som triggar just vissa minnen! Men för mig har jag upptäckt att musik i väldigt hög grad sätter igång den där resan i nostalgins värld som man aldrig riktigt vet var den slutar. Och så kanske det ska vara. Kanske är det när nostalgin är just den egna personliga nostalgin som den är allra bäst eller i alla fall när det är ett minne som vi bara är få som delar.

Det må vara hur det vill med det, men det nostalgiska skimret kring Bengan Boys tror jag att jag delar med många. Ja, det är nog rent av en hel nations nostalgi.

Så lite det faktiskt kan behövas

Ibland kan det kännas lite extra tungt och idag tro jag att jag kanske delar den känslan med många. Jag och troligtvis många med mig hade sin första arbetsdag på den här sidan året och även om det kan vara skönt att få tillbaka lite rutiner efter alla helger så gruvade jag mig verkligen för den här dagen. Ja, så till den milda grad att det var rejält svårt att sova i går. 

Visst, det var skönt att träffa kollegorna igen, men nog fanns det att göra alltid! Jag har faktiskt inte riktigt räknat mailen som låg och väntade för då hade det nog känts nära på oöverstigligt och det toppades av en hög papper på skrivbordet. Nåja, till fredag torde jag vara ikapp, men jag känner ändå den är oron att prioritera fel saker. Men den är kanske rätt naturlig och kommer troligtvis av - i alla fall i mitt fall - känslan att ha tappat kontrollen över det kreativa kaoset på skrivbordet när jag har varit borta från det ett tag. Fast semester har jag onekligen haft, eftersom jag fick leta lösenord i morse!

Efter lunch kände jag lite panikkänslor och undrade om jag skulle kunna få någon ordning den här gången också, men då kom det där lilla, lilla mailet som förändrade allt och lyfte mitt fokus från de små detaljerna till det större perspektivet. Jag har fått chansen och möjligheten att delta i en nordisk fortbildning för personer som håller på med folkrätt inom Röda Korset i slutet av januari. Återigen har mitt Röda Korsengagemang fört mig till ett ställe dit jag aldrig tidigare har varit. Nej, jag ska inte tillbaka till Palestina (även om jag är sugen på det, men det är en helt annan historia) men väl till en europeisk huvudstad som jag faktiskt aldrig tidigare har besökt - Oslo. Och oj som jag ser fram emot arrangemanget.

Dagen fortsatte också bra då jag var och gjorde nya naglar och återigen blev jag väldigt nöjd. Jag känner mig så fin när de nya läckra naglarna sitter där de ska.